Simsalabim...

Om man inte kan glädjas åt de små tingen så kan det bli jävligt långtråkigt!

Jaaa... Jag KAN!!!

Jag är så lyriskt lycklig för att jag numera tillhör den skara fantastiska bilister som faktiskt KAN fickparkera! I hela mitt bilburna liv så har just fickparkering legat som en grå skugga över hela min tillvaro. Jag har undvikit denna underfundiga manöver och istället parkerat lååååångt borta... och visserligen fått en trevlig promenad på köpet... men NU...

Jag har varit så illa piskad... och gissa om jag fick en mindre chock när jag lyckades hur stiligt som helst på första försöket. Ja ja... det var väl lite mer utrymme än ett proffs hade behövt men nu, efter två månaders övning, så tar jag mig faktiskt in på ganska små marginaler.

Kolla in bilden... Det är en ledig plats framför min goa lilla röda... men det var det inte när jag parkerade där kvällen innan. Och DÅ fanns det absolut INGA andra alternativ. Det händer ofta att jag, när jag kommit sent på kvällen, har fått cirkulera bra länge innan jag hittat NÅNTING! ÖÖÖKEN!!! Härom natten t ex blev det till att åka runt i trekvart innan jag hittade en plats... och sen fick jag GÅ fem-tio minuter för att komma i säng... och lyckades ändå inte somna... Suck...

Anyway... Nu kan jag fickparkera och jag är väldigt tacksam över att jag kan hitta små saker i tillvaron att vara glad över. Men nu är det måndag och klockan är snart 15 och jag ska åka till Solna och hämta upp någon för en najs pratpromenad (ahaaa... den mystiske mannen igen... hi hi).

KRAAAMIZ

Idag är en bra dag... åxå...

Anklaga mig gärna för att ha sjuk humor...
men snälla... be mig inte sluta skratta!!!

Alla tidningar, radiokanaler, även P4 och radiokanalen OneFM hemma i Jämtland (fick jag höra av min goa son Andreas), TV och det allmänna samtalsämnet idag... Vattenattentatet på vår stadsminister. Jag repeterar: VATTEN... Sen så blev ju Carola omnämnd lite som hastigast och Markoolio tyckte inte alls att det var kul att bli intervjuad med en dildo. Nån kommentar från alla andra, som blev utsatta för bus, har jag inte lyckats hitta någonstans... Kanske finns det en logisk förklaring till det... Inte vet jag. Dom kanske inte tyckte att det var så mycket att haka upp sig på... typ... eller nåt...

Jag har iallafall skrattat gott idag. Jamen ALLVARLIGT!!! Det var ju BARA VATTEN!!! Och Reinfeldt själv tycks ju inte hetsa upp sig det allra minsta över händelsen... Vad är det som alla ÖVRIGA hetsar upp sig över???

Men... som många har kommenterat, så är det här ju samtidigt en liten väckarklocka... SÄPO lär väl ha varit tvungen att sammankalla till stormöte nu för att totalanalysera hur detta kunde hända. HUR kom det sig att de inte ens hann reagera? Jaa... Hur reagerar man snabbt på en dold vattenspruta? Och tänk om det hade varit värre!!! Jaa... Tänk om det hade varit citronsaft istället. Hade man blivit surare då? Eller varför inte whiskey? Hade man blivit gladare då?

Man kan spekulera i oändlighet men gjort är gjort och kan vi, oerhört tråkiga svenskar inte uppskatta ett bus, bara för att det ligger på en annan nivå än den man är van med... Jaa... då vet inte jag vad det finns för hopp om framtiden.

MEN... På Sveriges fulaste kontor jobbar vi vidare och idag skiner solen och senare idag ska Marie och jag in till stan för att träffa Åsa. Och så pratade jag med Sussie igår. Vi ska ses på Solvalla om en vecka. Så nu är jag nästan fullbokad... Om det är nån som bryr sig... Hi hi...

Sussie är också en klasskompis men hon är även min barndomskamrat. Vi träffades när vi var 3 år gamla så hon är den, bortsett från min egen familj, som jag känt längst i mitt liv. Ska bli jättekul att träffa henne också. Och så var det ju ett tag sen som man var på en travbana... hm... Stalltips mottages tacksamt!

Och nu ska jag smaska på lite vispad grädde! Yummie!!!

Tjohooo!

Idag är en bra dag...

Inspelningarna med bl a mina små skyltar gick väldigt bra i går kväll så idag ville man ha fler till kvällens bus. Efter viss idétorka på vad det skulle stå på de nya små söta skyltarna så vart det till slut 16 nya. Fniss fniss... He he

Och så ringde världens bästa dotter (Jamen min goa dotter såklart!!!). Nästa vecka kommer hon ner till Stockholm för att få lite snabb (attans snabb) utbildning för sin nya tjänst som hon började igår. (Kolla hennes blogg vetja om ni vill veta mer... Länk: Anneli)

Anyway... Så dagarna framöver ser ganska ljusa ut...
I morgon skiner solen och så kommer Åsa, en gammal klasskompis, ner från Umeå.
På torsdag fyller min lilla paps år så då räknar jag stenhårt med att få smaka på Irenes supersmaskiga tårta. MUMS!!!
I helgen ska Marie (som jag bor hos nu i Bromma) och jag träffa Gittan, en annan klasskompis.

Måndag blir det en eftermiddags pratpromenix med en som har blivit en väldigt god vän. Hmmm... Den mystiska mannen utan namn... HA HA... Som sagt... en väldigt god vän... som ALLTID har en SmsKram till övers. Den ni!!!

Och på tisdag nästa vecka får jag krama om min lilla tjej. Hon som för 22 år sen låg i min mage och hjärntvättades med all min musik... Men så är hon en hejjare på att sjunga nu också... Måste plågsamt erkänna att den lilla skitungen klår mig i karaoke-dueller... MEN hon har fusktränat!!! Jag har gett mig fan på att jag ska spöa henne på nån låt som jag övat in. Hi hi... nångång.
Nåväl... allt är nu glömt och förlåtet... Först ska jag träffa henne på tisdag... Sen ska jag sjunga skiten ur henne... När jag kommer upp igen! HA!

På torsdag blir det ytterligare ett besök hos en gammal klasskompis. Då får Lisa besök av Inger, Marie och mig.
Och sen avslutar vi veckan med avslutningsfest på Strix med alla involverade i det som i SVT kommer att heta Ballar av Stål (Ibland vet fantasin inga gränser... hm...)

Ska försöka hinna med att tvätta lite också och hoppas att jag hinner hälsa på lite mer folk och så ska jag börja på med SommarProgrammet, bilagan som ska in i HallenPostens juninummer.

Det är lite mycket nu men gissa om jag trivs gott då! Ge mig för lite att göra så hittar man snart en duktigt rastlös väggklättrare! Och när jag blir rastlös så blir andra terroriserade med sms, mail, samtal och annat som jag kan hitta på för att få dagen att gå. Tack och lov så har jag människor i min omgivning som uppskattar min humor. Jag fullkomligt HATAR att inte ha nåt att göra så därför mår jag lite extra bra nu när mitt to-do-schema fylls på mer och mer.
Men det värsta av allt är när jag ideligen blir påmind om att jag har för lite att göra JAG VET REDAN DET!!! TRO MIG!!! Men jag har gott om fantasi så jag överlever glatt ändå, för det blir inte roligare än man gör sig!

PUUUZZ o KRAAAMIZ

Sveriges fulaste kontor

Måndagen den 23 april när jag som vanligt satt jag på T-banan på väg till jobbet läsandes Punkt.se (en av alla gratistidningar som man blir översvämmad av här...) så fastnade jag vid en rubrik... Sveriges fulaste kontor. Jag tittade lite på bilden under rubriken och tyckte att det var väldigt likt där jag jobbade på Strix. Jag läste vidare i texten under bilden och fick då veta att det var exakt där jag jobbade! Inte bara på Strix utan just exakt den kontorssektion där jag sitter... Det vill säga på den bild som visar "FÖRE"... Bilden "EFTER" är ett helt annat kontor som ligger alldeles intill.

Så... vi jobbar alltså fortfarande på Sveriges fulaste kontor.

Vad gör jag då på Strix Televison? Jo, jag har ju liksom varit sjukskriven från Posten och lantbrevbäringen i Hallen/Oviken i snart 4 år och så efter många olika turer så arbetstränar jag nu på Strix. Sen ska F-kassan och Arbetslivsresurs komma fram till hur min arbetsförmåga är i %. Invecklat... Ja, så jag skippar detaljerna.

Trivs iallafall bra på Strix. Är involverad i ett projekt som är alldeles nytt i Sverige. Vi jobbar utifrån en förlaga i England som heter Balls of Steel. Dolda kameror och sjukt roligt! Inspelningarna är i full gång och ska vara klara 10 juni. I augusti sker studioinspelningarna men då är inte jag med längre. Allting kommer slutligen att sändas september/oktober och 10 lördagar på SVT... KOM IHÅG ATT KOLLA DET!!!

Eftersom mina handleder inte tillåter att jag jobbar mer än 3 timmar per dag så missar jag en hel del och ofta finns det väldigt lite för mig att göra. Men rätt vad det är så sätter dom mig på uppgifter som jag känner mig väldigt hemma i... som idag t ex. Det var 25-30 olika små skyltar som skulle göras iordning för inspelning av ett litet bus ikväll och Kimma, producenten, lät väldigt lidande när han inte fick till det i Word. Han skulle ha vit text på svart bakrund i en ruta som var 8x8cm. Han överlät det hela till mig istället för att hela tiden behöva fråga hur han skulle göra. Jag fixade till allt i PowerPoint och efter att ha skrivit ut, klippt och klistrat lite så blev alla glada och lyckliga över slutresultatet som jag hade gjort klart innan jag gick för dagen. Kul...

Alla i den här produktionen är ett gäng glada, trevliga och härligt galna pers med en extrem massa humor och idéer för vad som är kul och bus. Tänk att få gå till jobbet varje dag och veta att man garanterat kommer att skratta varje dag!!!

Medicin för själen! Även om det är Sveriges fulaste kontor... :o)

Idag voro vi på utflykt... igen...

Var inställd på den promenad som mina ben nu hade glömt... trodde jag ja... Ha ha, sa mina ben och så satte vi oss i bilen och gasade längst ut på Värmdö.

Jösses... Trodde jag verkligen att jag skulle vara ensam där ute... en söndag när solfan e knallgul mot en snuskigt blå himmel! Jamen lycka till!

Jag tog ett kort snack med mina ben som jag ansåg vara boven i dramat och lurat oss ända dit. Vi vill ju kunna skrutta runt och plåta najsiga vyer... typ... och då ingår inga människor i mina planer.

Ok... så vi åkte till andra sidan stan istället. M a o till mina barndoms trakter... Järfälla... Svängde in vid brukshundsklubben i Tånglöt. Parkerade och traskade ca 2,5km till Översjön. Det var lite folk där också men ingen som var i vägen för min kamera. Fick mig några härliga bilder och x-antal energikickar.

Å just som jag står där och mår som bäst så sjunger Frank Ådahl i mina öron... (har ju såklart min Walkman när jag är ute å promenixar. Det är väl ingen som tror att jag går överdrivet många metrar utan musik i mina öron?!)... Anyway... Dags att leva, dags att andas... sjöng han. Jo, just då kände jag mig extremt levande där jag satt på en klippa och andades in luften från skog och sjö... Himla najs! Jag skickade glatt ett MMS och tog sen en rask promenad tillbaka till bilen igen.

Och nu har hon duschat och konstaterat att blåsorna på tårna har förökat sig. Många plåster blir det... Shit happens! I morgon är det måndag. Åter till Strix. Ska bli kul att höra allt senaste bus som har hänt. Hi hi...

Hej hopp!

Igår voro vi på utflykt...

Man kan väl, utan att ljuga, påstå att jag ibland är lite impulsiv. Jag kan vakna en morgon och plötsligt bestämma mig för att göra någonting fullkomligt ogenomtänkt. Så började alltså gårdagen.

Vaknade straxt efter 8 och efter morgonens ritualer fick jag för mig att jag skulle ut på en minisemester. Planen var att åka nånstans och sova över och sen återkomma till huvudstaden idag. Jösses vad det sketsprack!!!

Jag hade några alternativa platser men på plats A var vederbörande på väg till Jämtland! På plats B lyckade jag inte få tag på människan. Tog en fika med en kompis på plats C. Tänkte övernatta på plats D men fick nån jävla klaustrofobi (inga namn men jösses vilken liten, trång och tråkig stad!). Jag hittade till slut en Statoil-mack där jag kunde "rasta marsvinet" och sen drog jag från den lilla staden som om djävulen själv jagade bort mig därifrån. Jösses va fel det kan bli! Pumpade Def Leppard i bilen ute på motorvägen medan tankar om livet passerad revy.

Jag hamnade således slutligen vid Skokloster. Skruttade runt med kameran i högsta hugg. Solen var väl inte riktigt där jag ville ha den men jag lyckades haffa den när den några gånger kikade fram bakom mörka moln. Så det blev en hel del kort på slott och träd istället.

Eftersom allting är relativt så kan jag väl påstå att jag var relativt nöjd när jag återvände till Bromma. Det vart inga höjdar-bilder men det får duga. Vi fick oss en liten utflykt iallafall... min bil, min kamera och jag...

En najs promenix

Torsdag... men helgdag... ledig... Vad göra med ledig tid??? Jag valde att ta mig en lång skön rask promenad. Vädergudarna lovade ingen sol men inte heller regn så jag drog på mig mina promenadkläder och tryckte på mig Hard Rock-kepan från Las Vegas och stolpade iväg.

(Den kepan köpte jag egentligen åt Anneli när jag var i Vegas för 10 år sen men den har jag "stulit" tillbaka... He he...)

Gick med bestämda steg ner mot Brommaplan och följde sen Bergslagsvägen förbi T-banestationerna i Åkeshov och Ängbyplan. Framme vid Islandstorget svängde jag upp mot Blackeberg och knallade vidare förbi camping- och badplatsen vid Södra Ängby. Framme vid Nockebyhov svängde jag ner på Drottningholmsvägen och var snart framme vid Brommaplan igen. Det lät väl som en lagom sväng en ledig dag!?! Det tyckte iallafall jag när jag teoretiskt la upp den innanför pannbenet första gången.

Kan meddela att den turen tog nästan 2 timmar. Men det kändes skönt när jag gick de sista 5 minutrarna i den lååånga seeega tålamodskrävande uppförsbacken. Man känner sig liksom ganska nöjd med sig själv. Kroppen känns som om den fått en enklare uppvärmning inför nåt maraton... Ända tills man kommer innanför dörren... Då uppstår ett helt annat fenomen...

Kroppen blir liksom ståendes innanför ytterdörren eftersom benen totalvägrar att gå en enda meter till. Hjärnan skriker: "Ta av dig dojjorna och kasta dig på närmaste säng!!!) Men benen bara står där medan armarna geléaktigt försöker att ta av vindjackan i nåt som ser ut som plågsamt ultrarapid.

Hur fan kan man bli trött i armarna utav att vara ute och gå???

Hur som helst så lyckades jag till och med ta mig in i duschen också. Men det gick fan inte fort. Det har gått 3 timmar nu sen jag kom tillbaka från min ledig-dags-promenad och benen känns som uppumpade trästockar. Nu har ju jag visserligen ingen som helst aning om hur sånt egentligen känns men om det skulle kännas på något vis så tror jag att det är precis så som mina ben känns just nu.

Tror inte att det blir nån promenad i morgon. Jag överlåter det beslutet till benen och dom säger: GLÖM DET!!! Så då gör jag det tills benen också har glömt och SEN... tar jag en ny promenad.

Puzz & Kramiz

Appe

Det är alltså jag som är Appe. Det är det smeknamn som jag burit med mig sedan jag var 10 år gammal. Men när jag tog mitt pick och pack och flyttade upp till Republiken Jämtland 1983 så la jag det namnet åt sidan. Men så är jag alltså nu i huvudstaden igen och är åter Appe för alla gamla kompisar som jag nu glatt återser. Kanske jag ska återinföra det helt och hållet? Är det nån som orkar?

Bilden är iallafall tagen på en av mina favoritplatser... Bakom ratten i min bil. Min goa lilla röda Honda Civic. Jag tycker om min bil och andra får säga vad de vill men min bil och jag trivs väldigt bra ihop. Jag tankar den och den tar mig dit jag vill medan jag poppar järnet på stereon. Och nu, sen den har fått en ny ljuddämpare (Tack snälla Simon!) så går det dessutom lite fortare (hm...) att ta sig mellan Stockholm och Östersund. Himla najjssss!!!

Köra bil, poppa på stereon, sjunga högt och jävligt och vara glad att ingen annan hör... Kan livet bli mycket bättre???

//Kramiz @ppe

Skrämmande

Spännande eller skrämmande? Utan någon som helst tvekan är det klart SKRÄMMANDE!!! Ena stunden log livet och allt kändes som fågelsång och i nästa ögonblick hade jag blivit med BLOGG... Å va fan skriver man i en sån då???

Dotter Anneli har ju tjatat lite försiktigt på att jag borde skriva blogg under min tid i Stockholm och... ja, visst hade väl det kunnat vara skoj MEN jag vet ju inte vad jag ska skriva. Fullkomlig och total idétorka! ÖÖÖKEEEN!!! Och allt på grund av att jag ville ha en liten bild på vitsippor från min mobiltelefon till min tillfälliga dator härnere.
- "Skicka den till en blogg", sa Anneli som om det var världens enklaste manöver... Ja, och efter att Anneli trixat ihop en blogg åt sin kära mor så visade det sig att det inte var så allvarligt svårt heller. T o m moi klarar mig ganska fint... än så länge... tycker iallafall jag.

Ja, så nu sitter jag här. Anneli fick som hon ville och jag gör vad jag kan för att få ihop några rader. Ska väl göra nån djupare ansträngning senare och skriva lite men just nu får det banne mig räcka. Har en liten lokal jämtländsk blaska som väntar på att bli färdigredigerad och postad så att den kan korrläsas, tryckas, skickas till prenumeranter, utdelas på den lokala bygden, läsas av X-antal läsare, sparas eller bli lagd i pappersåtervinningen och slutligen glömmas. (Om jag har missat något steg så Never Mind!)

Anyway... Ciao!

Vitsippor i Drottningholm

Orsaken till mitt ofrivilliga inträde i bloggarnas, för mig, outforskade universum... ett gäng vitsippor...